Marie Tomicic står  tillsammans med Karin Salmson bakom bokförlaget Olika som är ett förlag med idén att ge ut “berättelser som speglar samtiden, utmanar könsstereotyper och ger barn mod att vara sig själva”. Marie är också en av författarna bakom boken Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2.

Hej Marie! Hur föddes idén till ett förlag med genustänkande?

Böcker är viktiga när våra barns värderingar och världsbild formas. Inför bildandet av Olika läste vi gång på gång forskning som visade hur könsstereotypa bilderböckerna fortfarande var. Var fanns berättelserna om vårt mångkulturella samhälle? Om de bredare könsroller som trots alls finns? Och vad händer med de barn som inte känner igen sig? Eftersom inget förlag verkade tycka att det här var viktiga frågor så startade jag och Lovisa Almborg ett eget förlag. Sedan dess har mycket hänt och numera drivs Olika av mig och Karin Salmson. Karin startade Vilda förlag som nu ingår i Olika förlag. 

Vad har ni fått för respons på förlaget?

Överlag positiv respons. Många föräldrar och pedagoger som var glada över att inte behöva ändra på texten när de läste. I början drogs också en debatt igång av Lotta Olsson på DN. Hon menade att det var oseriöst med förlag med så tydliga värderingar och att det inte gick att kombinera kvalitet med “propaganda”. Men Olika har en tydlig idé att göra bra böcker med hög kvalitiet som samtidigt är genusmedvetna. Vi erbjuder helt enkelt genuskoll som en extra kvalitet. Genom att spegla den mångfald som finns kan vi bidra till många olika förebilder för alla barn. Vår genuskoll innebär att vi tittar igenom både text och bild med ambitionen att undvika de vanliga genusfällorna. Vi har inga problem att knyta bra och intressanta författare och illustratörer till oss, Anna-Clara Tidholm är exempel på en av författarna vi arbetar med.

Varför satsar ni extra på pojkarnas könsroll?

Det är ett större steg att erbjuda böcker som skildrar pojkar med egenskaper och sysselsättningar som anses vara traditionellt feminina än vad det är att få fram böcker om starka och handlingskraftiga flickor. Det beror bland annat på att det klassiskt feminina i vårt samhälle fortfarande betraktas som mindre värt än det klassiskt maskulina. Och det är fortfarande mer tabu att både göra och skriva om, därför är det också svårare att hitta bra manus som speglar pojkar i nya roller. Det är helt enkelt coolare och  lättare med flickor som tänjer på sina könsroller än när pojkar gör detsamma. Och det här tycker vi är viktigt att arbeta med, för alla barn ska ha samma breda spektra av roller i barnlitteraturen att spegla sig i.

Ni säljer böcker via Lindex, hur kommer det sig?

Vår affärsidé är att ge ut nytänkande barnböcker med spännande författare och illustratörer. Och Lindex är ju ett modeföretag och som också vill satsa på det nya. Vi är också först ut med att erbjuda böcker av hög kvalitet i en pocketform för barn, något som Lindex tyckte passade deras kunder.  Pocketformatet gör att böckerna blir billigare och tillgängliga för en större kundgrupp. Fler barn får helt enkelt tillgång till fler berättelser. Och det har gått bra, vi har nått ut i hela Sverige och Lindex är intresserade av ett fortsatt samarbete.

“Får man svära i en barnbok? Får man dricka öl, röka och syssla med farligheter? Ja, säger författarna. Men det finns förläggare och föräldrar som säger nej.”

I artikeln uttalar sig flera författare (Ulf Stark, Frida Nilsson, Viveca Lärn, Gunna Grähs, Inger Brattström) som upplever att förlagen numera är alldeles för politiskt korrekta och rädda för svordomar, alkohol, och allt som kan anses det minsta lilla farligt eller obehagligt. Dagens föräldrar vill inte läsa sådant i barnböcker, får de höra. Stryk!

- Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild på en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig, säger Ulf Stark.

Det är inte utan att man undrar, känner jag. Är det så vi (dagens föräldrar of the world unite!) känner? Ska svordomarna och öldrickandet bort från barnböckerna? Och varför då, i så fall? Själv tycker jag den nya manteln som “nymoralist” känns ganska obekväm, om jag ska vara ärlig. För mig får det gärna finnas svordomar, kraftuttryck, obekväma ämnen och en och annan öl i barnböckerna. Finns väl ingen anledning att rätta till och försköna bara för att det är för barn, tänker jag. Men det kanske det finns?

Använd kommentarsfältet nu!

Här kan du se en diskussion i SVTs morgonsoffa mellan författaren Ulf Stark och Rabén & Sjögrens förlagschef Ann Sköld Nilsson om det här. Och klickar du här kan du läsa mer i DN. Och här i GP. Själva ursprungsartikeln från Vi Läser hittar du här.

Idag såg jag på Lisen Adbåges blogg att boken Billa och jag av Hans Hammarskiöld har kommit ut i nyutgåva på Bokförlaget Arena. Lycka! Personligen älskar jag svartvita fotobilderböcker. Vi hade ett helt gäng hemma när jag växte upp. Anna Riwkin-Brick var ju en gigant på området och hennes bok Trulsa hos mormor är nog min absoluta favorit. Trist nog har den boken blivit hett omdebatterad och mer eller mindre borträknad på grund av några bilder på en frimodig, naken Trulsa.

Billa och jag är en MYCKET fin sommarbok där vi får följa en liten flicka (Hammarskiölds dotter) och hennes docka Billa en ljuv sommarmorgon. I flickans ansikte kan man följa deras äventyr i blåbärssnåren. Det är Hammarskiölds fina gestaltning av barnets lek som gör boken så värd. Och så klart väcker de knivskarpa bilderna med det magiska sommarljuset en och en annan längtan. För alla er som inte kan få nog av boken, eller som bara vill se bilderna i lite större format kan jag rekommendera ett besök på Nationalmuseum i Stockholm. Där visas Hans Hammarskiölds utställning “Profiler” fram till den 30:e augusti i år.

Billa och jag är gjord av Hans Hammarskiöld och ges ut av Bokförlaget Arena.

Tänk om man hade en krake! Författaren Boel Werner hade det en gång när hon var liten. En tvättäkta krake med långa öron, rosa mule och vingar. Det är lätt att låta sig luras av krakens snälla yttre, men man ska veta att kraken egentligen är en eldsprutande, kallblodig allätare som älskar kakor och som är en hejare på att rymma.

Till en början går det jättebra för Boel och kraken. De äter kakor, larvar sig och går långa promenader i skogen. Boel låter ibland kraken få gå utan koppel, trots att hon vet att krakar måste hållas kopplade. Det är blir liksom roligare att leka då. Men så en dag blir kraken och Boel osams. Boel vill hem och äta men kraken vill till varje pris stanna ute i det fria. Och så blir det. Kraken sliter sig och försvinner till skogs ett par dagar. När de två återförenas finner sig kraken i att vara kopplad ett tag till innan frihetslängtan tar över och det bär av till skogs igen. Den här gången för gott. Men med det inte sagt att Boel är glömd. Hon får nämligen gärna komma och hälsa på. Så länge hon lämnar kopplet hemma.

Detta är en jättefin bok om att få släppa loss fantasin. Bläddra här och kolla!  Men det är också en bok om att bli stor och växa ifrån sina älskade fantastifoster. Och kanske mest av allt - en bok som får en att längta ut i det fria! Boel Werner har helt och hållet sin egen stil och hon försöker inte förföra sina läsare med sockersöta bilder eller tråkiga moralkakor. Kraken är en upprorisk bok gjord med mycket kärlek.

Ulla Rhedin skriver om ”Sockrade siffror. Mer flams-trams i barnlitteraturen” under Idé&Kritik i dagens DN (9/3-10). Rhedin skriver i och med publiceringen av Svenska Barnboksinstitutets årliga statistik att statistiken visar upp ”blinda” vilseledande siffror när den säger att fler bilderböcker gavs ut 2009 än under 2008. Det hon menar är att det under 2009 visserligen gavs ut fler bilderböcker men att statistiken inte säger något om böckernas kvalitet. Och visst har hon en poäng. Vi på Bokunge har redan frågat oss flera gånger i år var alla intressanta bilderböcker har tagit vägen. Att bläddra igenom Vårens böcker var dyster läsning, det går inte att förneka, men att läsa Svenska Barnboksinstitutets statistik över fjolårets samlade utgivning var nog ännu dystrare, skulle jag säga. Helt plötsligt blir det glasklart varför det finns och har funnits så lite intressant att skriva om. Och jag förstår precis varför jag aldrig har hört talas om ens hälften av de 508 titlarna som gavs ut under 2009. Svaret är skrattretande enkelt. En stor del av utgivningen var helt enkelt översättningar av engelska eller amerikanska böcker som exempelvis de om Rorri Racerbil eller Molly mus. Då frågar sig Ulla Rhedin hur det kan komma sig att Sverige ”storknar under den utländska subkulturen” när andra nordiska länder inte gör det? Personligen har jag för lite erfarenhet av de andra ländernas utgivning för att kunna ställa den frågan. Men jag undrar om det verkligen kan vara lönsamt i det långa loppet för förlagen att satsa så hårt på denna typ av masskultur. För oavsett hur lätt det än kan vara att rucka på sitt kvalitetsbegrepp i dessa tider bör man vara smärtsamt medveten om att det tar tid att vinna tillbaka sitt anseende som ett kvalitativt förlag.

(Jag instämmer i kritiken mot flams-tramset men vilka böcker som kan betraktas som flams-tramsiga kan diskuteras. Jag gillar ju till exempel detta och detta. Vilket antagligen är rena supertramset i någon annans ögon.)

Hörni, hörni, hörni, lyssna nu, för det här är viktigt. Nu ges Barbro Lindgrens gamla berättelse Sagan om den lilla farbrorn ut med helt nya bilder av Eva Eriksson, och jag skojar inte, det är det finaste, finaste, finaste jag kanske någonsin sett, ni MÅSTE läsa den! MÅSTE!

“Det var en gång en liten farbror”, börjar den. “Det var en mycket ensam liten farbror. Ingen brydde sig om honom fast han var snäll. De tyckte han var för liten. Och så tyckte de han såg för dum ut.”

 En dag går den lilla farbrorn ut och sätter upp lappar på träden. LITEN ENSAM FARBROR SÖKER EN VÄN, skriver han. Och så sätter han sig på trappan och väntar. I tio dagar och tio nätter väntar han, men ingen vill bli hans vän. Ingen ser honom ens. Men så, den tionde natten, känner plötsligt den lilla farbrorn en kall nos i handen. När han tittar upp ser han en stor hund vid sin sida.

Den lilla farbrorn blir så lycklig att han ramlar i backen. En vän! Han har fått en vän! Han behöver inte vara ensam mer! Och runt omkring honom slår blommorna ut och fåglarna sjunger sitt högsta.

De blir ett oslagbart par, den lilla farbrorn och hunden. För varje dag blir gräset grönare och grönare och farbrorn och hunden blir lyckligare och lyckligare. Tills det en dag kommer en flicka och sätter sig på trappen bredvid dem, och hunden flyttar sin kalla nos från farbrorns hand till flickans… Då kniper det till i den lilla farbrorn och världen blir suddig omkring honom. Ska han bli ensam nu igen?

Ja, herregud alltså! Jag kan inte ens titta i den här boken utan att få en klump i halsen. Det finns INGEN som skildrar ensamhet bättre än Eva Eriksson, och det finns INGEN som får till en text som Barbro Lindgren! Och visst, det är en outsägligt sorglig berättelse till stora delar, och visst, man behöver nog några år på nacken för att klara av den, men alltså… så fin den är! Och så OERHÖRT lycklig man blir av slutet!

Skulle kunna strössla världen med tusen och ett adjektiv till, men slutar här. Läs den bara. Okej?

Sagan om den lilla farbrorn är skriven av Barbro Lindgren, illustrerad av Eva Eriksson och ges ut av Karneval förlag. Alla illustrationer i inlägget är fotade från boken (färgerna kan säkert avvika lite från verkligheten).

Nya boken Var är prinsessan Jordgubbs-Moshi? (inte att förväxla med den mycket snarlika titeln Var är Jordgubbs-Moshi?) kommer i slutet av mars. Och det finns pysselböcker också! Hela härligheten ges ut av Rabén & Sjögren.

Varför får barn bara äta godis på lördagar? Jo, för annars kommer GODISTROLLET och tar dig! Men inte på lördagar som sagt för då vilar Godistrollet. Lillebror i den underbara familjen Kanin är lite skeptisk till det hela. Och vad ska han tro när han ser sin pappa klämma i sig en massa godis på en alldeles vanlig vardag utan att något troll dyker upp? Hittepå? Klart att han passar på att smaka när pappa inte ser. Och då kommer GODISTROLLET och drar upp honom ur kaninhålan! Med sjumilakliv bär det av genom Sagoskogen. Ajaj, hur ska detta sluta?

Det här är en underbar bok för alla godistroll som gärna äter godis dagarna i ända. Och den fungerar alldeles utmärkt för andra också för den delen. Det är bara att frossa i Jonna Björnstjernas myllrande illustrationer och fantasifulla berättelse. Och den stora frågan: kan man få nog av godis?

Sagan om den underbara familjen Kanin och Godistrollet är skriven och illustrerad av Jonna Björnstjerna. Den ges ut av Bonnier Carlsen.

Ooookej, musen Molly. Du må vara väldigt omtyckt med dina tydliga konturer och klara färger och spännande luckor och flikar att dra sönder lyfta på och fan och hans moster, men alltså, nu känner jag ändå så här: Har du kanske inte gjort ditt snart? Räcker det inte med de tusentre titlar som redan finns? Eller är det bara jag?

Svar till: orkarinteuppbådaentusiasm_80

Böckerna om Molly är gjorda av Lucy Cousins, och ges ut i Sverige av Natur & Kultur. Den senaste (helt nya) boken heter Molly flyger och far.

Stina Wirséns Vem-böcker har satt mången barnbokshjärta i brand de senaste åren, och nu flyttar Nallen, Kanin, Katten och Fågel över till filmduken också! Nyss visades första filmen, Vem blöder, på Göteborgs filmfestival, snart går filmerna upp på bio, och i höst sänds de i Bolibompa. Läs mer här, till exempel!

Illustration ur Vem är arg, av Stina Wirsén.